Fram till och med 1800-talet vilade både stad och landsbygd i ett passiviserande höst- och vintermörker, inte minst i vår nordliga landsända. Endast olje- och fotogenlampor gav viss möjlighet till kvälls- och nattaktiviteter. Men 1906 startade framsynta politiker i Skellefteå utbyggnaden av vattenkraftsbaserad elektrifiering vilket gav regionen belysning.
Befolkningen och industrin fick helt nya möjligheter, och detta tidigare än flertalet andra svenska kommuner. Drygt hundra år senare låter kommunens företrädare snålheten bedra visheten och nedsläckningen av landsbygden inleds. Detta trots att man fortfarande äger ett framgångsrikt kraftbolag som utöver elektrisk energi ger ett betydande ekonomisk tillskott till kommunbudgeten.
Jag klagar inte för egen del eftersom att jag bor i Ursviken som är väl upplyst - att varannan gatlykta släcks ner sent på kvällen kan man leva med. Dessutom finns ett elljusspår i området, där jag visserligen aldrig sett en skidåkare denna vinter, men som ändå är belyst under höst- och vinterkvällar. Jag har inget emot den motionsslingan, men dess sken och upplysta tomhet står i bjärt kontrast till de växande klagomålen från en landsbygd som redan förmörkats i viss utsträckning och som nu kämpar för att få behålla den belysning som återstår.
Situationen är obegriplig, eftersom städer är beroende av en levande landsbygd där jord och skog brukas. Släcks ljuset och mörkret får breda ut sig över regionen kommer landsbygden att utarmas och tömmas i allt snabbare tempo. Det öppna landskapet blir ersatt av buskage och sly, bygden blir ogästvänlig och våra politiska ledare kan glömma alla drömmar om en växande kommun.
Skellefteås folkvalda politiker: Tänk om och tänk rätt.
Åke Östlund, Ursviken