I morgon firar vi arbetarnas egen dag, första maj. En högtidsdag som firas med musikkårer och tal av ledande socialdemokratiska politiker, men även av företrädare från de fackliga organisationerna. En kamp som präglats av blod svett och tårar.
Vi är några som minns Ådalskravallerna, där människor fick plikta med sina liv för att få bättre villkor. Kampen om arbetsrätten har pågått sedan den tiden, och fortgår än i dag, tills nu.
Jag som är född på 1920-talet ser med förfäran på vad som håller på att hända. Jag kunde aldrig tro, att Socialdemokraterna någonsin, under inga villkor, skulle börja förhandla om en arbetsrätt som vi har slagits för i årtionden. Jag trodde aldrig att en socialdemokratisk ledare, under inga villkor, skulle börja förhandla om socialdemokraternas själ – arbetsrätten.
År av kamp för arbetarnas rätt till en trygg arbetsplats, kullkastas i och med Januariöverenskommelsen. Ett högt pris för svensk arbetarklass, som i och med denna överenskommelse ger arbetsgivaren fria händer att behandla arbetare hur som helst. Det kommer med all säkerhet att betalas med flykt av medlemmar från partiet.
Annie Lööf och Jan Björklund kommer att gnugga händerna för det gick att få Socialdemokraterna dit de pekade, bara de fick statsministerposten. I en förhandling måste man ge och ta, men att förhandla bort arbetsrätten för en socialdemokrat, övergår till något utanför mitt tänk.
Sture Grundberg, Malå