Micaela Löwenhöök och Bertil Wallgren skrev i måndagens Norran om IS-återvändarna. De har olika sätt att angripa frågan som inte alls är enkel. Löwenhööks lite hårdare inställning rent allmänt och Wallgrens ömmande för barnen. Lagen och nåden.
Vi är inte naiva idioterBarnen har inte skuld i brottenDet vi hört om IS framfart är verkligen så äckligt att nackhåren reser sig. Mitt hjärta ropar av vämjelse, vrede och hämnd. Man vill med Shakespeare utropa ”Ur led är tiden …”. Vår värld tycks leva i ett tillstånd av stark förruttnelse.
Hur ska man lösa problemen kring IS-krigarna, deras fruar och barn? Ska de få återvända? Ska man ta barnen från dem? Var ska de dömas? Lever rättvisan i världen kvar på Hammurabis gammelbabyloniska nivå ”öga för öga och tand för tand?” Brottet och straffet som två jämförbara storheter.
Men hur uppstår en sådan mördargrupp? För något år sedan var det aktuellt med terrordåden i Paris och Köpenhamn. Hur kunde det bli så under en religions täckmantel? Går svaret att finna i själva religionens rötter? En intressant bok i detta sammanhang är ”Jag sökte Allah och fann Jesus” av Nabeel Qureshi, Credoakademin.
Frågan om medborgarskapet är lika svår som frågan om domen. Har de förlorat sitt medborgarskap i världen talar vi om dödsstraff. Hemska tanke. Inte rätt att få leva någonstans.
Så till en annan sida . Även den kräver en stund av eftertanke. Finns någon synd så stor att inte Jesus har dött för den enligt den kristna läran? Vad ligger i begreppet ”nåd”. Gäller den även IS-anhängare? Kan man här tala om ”andra chansen” Löwenhöök nämner? I bibelns Hebreerbrev (från 6:4) ser man att de första kristna i förföljelsetider brottades med frågan.
Tänk dig en IS-krigare som sitter och sonar sina brott som både dömd och benådad.
n´Gunnar i Holmsvattnet