Nu är det ett faktum. Vi kan inte gå runt på hur lite personal som helst. Det är maxat nu och för ledningen dags att tänka till.
Förutom att vi sliter livet ur vikarierna så har trötthetsgraden hos all personal nått utmattningsnivån.
Marginalerna är så små, lite sjukdom, lite semester, lite extravak, lite vabb, en helvetes kyla som drar orken ur kroppen och bilar som är kalla hela tiden. Det känns som om detta aldrig kommer att ta slut.
Om det redan nu är ett så stort, ja nästan olösligt problem att hitta en enda vikarie till en lördag i februari, hur i hela världen ska vi då hitta intresserade, kompetenta, utbildade vikarier inför den så nödvändiga semestern, när vi alla ska hämta kraft och ladda batterierna.
Den sommarsemester som jag anar är på väg att delas upp i tre perioder.
I flera år har jag känt hur skakigt det hela är och frågan är nu bara när korthuset kommer att rasa. Blir det i år eller nästa år?
Faktum är att det snart ingen finns någon personal kvar som orkar upprätthålla och bevara känslan av en god omvårdnad, hitta visioner och ta dessa vidare till nya höjder.
Jag har fyllt 65 och inte less på mitt jobb men rejält desillusionerad. Det verkar som om den eller de som ansvarar för rekrytering av personal inom vård och omsorg har tryckt på pausknappen och tänker: ”Ja, men det löser sig.”
En replik ur filmen Pretty Woman med Julia Roberts, ”Mistake, big mistake” vill inte lämna mig och försöker telepatiskt sända den vidare till de vi tror är ansvariga för hela den här soppan.
Gör om, gör rätt, gör nånting vettigt, och gör det nu.
Maggan H
Skellefteås politiker måste lyssna på undersköterskornaHur ska vi sköterskor kunna ge en trygg vård till våra äldre?Skamligt att se hur de äldre har det