Foto: Roald, Berit.
Det sitter fyra personer runt ett middagsbord. En av dem har en mobiltelefon, nödtorftigt kamouflerad just under bordskanten. Samtalet mellan tre av de fyra är eller borde vara intressant för alla fyra, men är det tydligen inte. Mobilen är intressantare och kamouflaget skrattretande dåligt.
Mobiltelefonen är där men ägaren är någon annanstans, beredd till ögonblicklig respons på minsta tecken från mobilen. Tre samtalar, den fjärde inte. Trions samtal skulle ha varit mycket mer avspänt och intressant utan den fjärde.
På radion intervjuades nyligen ungdomar om sin syn på mobiltelefoner i klassrummet. Störande? Jovisst, men … För lärarna? Dom vänjer sig … För resultatet av skolarbetet? Dom får skylla sig själva.
De fyra runt middagsbordet bildar en mini-klass. Tre lärare försöker förgäves få den fjärde i klassen, eleven, att delta men lyckas inte. Det finns helt enkelt inget samtalsämne som är intressantare än en mobil under en bordskant.
De tre grips av missmod, tystnar resignerat och plockar själva fram sina mobiler för att inte framstå som tråkiga inför den fjärde.
De tre skulle lätt känna igen situationen för svenska grundskolelärare. Ingen lärare – absolut ingen – kan ge sitt bästa i den situationen. Vilken mobil som helst, nödtorftigt kamouflerad eller ej, kan ta loven av den mest rutinerade och inspirerande lärare. Och ingen blivande lärare är heller beredd att utbilda sig för att ta upp den ojämna kampen mot teknik och flumresonemang.
Snacka går ju, i all oändlighet, till exempel om kommunala eller privata skolor. På ett oändligt gungfly av tveksamma påståenden och undanflykter.
Alla vill ge intryck av omtanke och handlingskraft. Medan ett enda klubbslag på hög nivå skulle skicka ut alla mobiltelefoner genom klassrumsdörren och låta alla skickliga lärare äntligen få komma till sin rätt.
Gammlärarn