Den Socialdemokratiska kongressens beslut om att försöka sätta stopp för vinstjakten inom välfärden stör den ultraliberala sekten. Särskilt störande är naturligtvis att en mycket stor majoritet, även av Moderaternas väljare, inser att vinsten som mål inte går att förena med tjänster och service som enbart kan fördelas och ges med behovet som utgångspunkt.
Den 13 april hyllar signaturen Liberalkonkurrens överlägsenhet. Det borde, med tanke på vad vi sett om vinstdrivande företag inom välfärden, kännas lite genant att försöka argumentera för en linje som saknar stöd såväl bland folket som i verklighetens erfarenhet.
Redan 1997 skrev Bengt Nerman boken ”Den offentliga lögnen”, där han på ett klargörande sätt visar att när välfärden överförs från demokratins kontroll till vinstjagande intressen hotas även demokratin. Idag kan vi tydligt se att ekonomiska intressen tillskansat sig så stor makt att de politiska partierna har svårt att följa sina väljares synpunkter, då de kolliderar med vinstintressena. Privatiseringen av välfärden är ett av de tydliga intressena, men det finns fler.
Under de senaste tio åren har finansieringen av välfärden urgröpts då skattekvoten sjunkit från cirka 50 procent till cirka 44 procent. Vi har lämnat plats två i civilisationsgrad, det vill säga skatte-kvotsligan, och ligger nu på plats sju, alltså efter många länder i vår närmsta omgivning.
Det saknas cirka 240 miljarder kronor årligen i vår gemensamma välfärd för att vi ska kunna nå den nivå som vi rimligen borde befinna oss på. För den som vill studera denna skattesänkning (främst vinst och ägarskatter som betalas av de mest förmögna) kan fördjupa sig i boken ”Jakten på den förlorade skatten” av Erik Sandberg.
Tillsammans med samma författares bok ”Lönesänkarna” ser man tydligt hur lönepolitiken och skattepolitiken har sett till att vi numera har ett mera ojämlikt samhälle än på många decennier.
Hans-Erik Persson, Burträsk