Sverige har numera världens längsta betalda föräldraledighet, som båda föräldrarna kan dela på, samt en för- och grundskola för alla barn upp till 16-års ålder.
Trots detta ställer våra barns generation höga krav på att vi mor- och farföräldrar ska sköta deras barn, våra barnbarn. Men att man ska vara engagerad i barnbarnens vardag är en relativt ny företeelse i Sverige.
Långt tillbaka i historien, i det gamla bondesamhället, delade man ansvaret för barnen mellan generationerna. I min generation var det aldrig tal om att mor- och farföräldrar skulle sköta oss, vi sågs under jul- och påskhelgerna.
Att vi nu ska ses som avlastningspersonal och barnvakt är inte en självklarhet, tycker jag. Vi jobbar tills vi är minst 65 år och vill kanske inte tillbaka till sandlådan utan ha vår frihet och vårt liv.
Den lyckostatus som barnbarnen ska ge gör att det har blivit fult att säga att vi gammlisar har ett eget liv att leva och har många egna roliga saker vi vill göra. Vi drog upp er och nu är det er tur att dra upp era barn som vi älskar, men vi är nu i en annan fas i livet. Dessutom orkar vi inte lika mycket.
Generationen före