Som grundskollärare på lågstadiet jobbar vi hårt med att främja kamratskap, medmänsklighet och för att eleverna ska finna vinsten i att samarbeta.
Att ingen ska behöva känna sig utanför, bortglömd eller utsatt. Personalen genomför samarbetsövningar, utvärderar raster/lektioner och tar itu med konflikter som kommer fram.
Konfliktutredningarna tas på allvar och det läggs tid på att verkligen gå till botten med situationen där någon blivit kränkt eller utsatt. De flesta samtal visar att det varit ett missförstånd och efter genomgång av händelsen söker vi finna en lösning.
Vi genomför trygghetsenkäter för att se om någon finns i utanförskap och för att kunna sätta in rätt åtgärder och skapa trygghet.
Våra elever är unga. De behöver stöd av en vuxen för att klara av detta. De behöver ofta påminnas om de överenskommelser som arbetats fram. Vi repeterar och kämpar på för att många år senare kunna skörda frukten av vuxna som sätter gemenskapen framför egoismen.
Men vad händer ute i världen? Vad händer i Sverige? Vad händer när vi låter egoismen styra?
De som förr satt i sina stugor gnällde utan att få gehör kan i dag skapa fake news med några snabba klick och dela dessa till en stor mängd människor. De känner frustration, känner stor besvikelse, känner vanmakt. Känner, ja dessa personer handlar efter känsla i stället för att söka fakta.
Men jag känner stor tillit till de unga. De lär sig källkritik och blir miljömedvetna, men framförallt så hjälps vi alla åt att skapa medkännande elever. Alla behövs och ska känna sig behövda.
Är det så att i egoisten lever ett rädd och utstött barn? Att du som sitter och säger ”det som är mitt är mitt och det ska ingen annan få ta del av” egentligen behöver återgå till grundskolan för att inse att gemenskap och inkludering faktiskt är det vi ska satsa på.
Nu handlar det om framtiden, om vi och oss tillsammans. Inte bara jag och mig.
Anna Gustavsson, lärare på Byskeskolan F-5