Foto: Kallestad, Gorm.
Det ligger i tiden att centralisera, effektivisera och maximera.
Hamnens förskola är typiskt för detta fenomen, en superinstans som ska ersätta flera befintliga förskolor och samla många barn under samma tak.
Större grupper, slimmad bemanning och smarta verksamhetssystem verkar vara melodin.
En konsekvens av denna centralisering är att det blir ack så svårt för föräldrar att åstadkomma förändring eller ens få sin röst hörd. Vi hamnar allt längre bort från besluten.
Kanske är det därför den ”lilla” frågan om trafiksituationen vid Hamnens förskola engagerat så pass många av oss föräldrar. Den är ännu ett exempel på en nödlödning sprunget ur ett i grunden dåligt beslut - och någonstans måste man dra en gräns.
Ska det verkligen behövas strid, in medborgarförslag och namninsamling för att få en säkrare trafiklösning utanför en förskola?
Visst, stora enheter är säkert lättare att administrera och verksamheten blir något mer lönsam, men ska dessa parametrar avgöra när det handlar om barn, våra gamla eller sjuka?
Välfärden i dag handlar allt mindre om kvalité och omtanke.
Ofta går dessa sammanslagningar ändå hyfsat, eftersom personalen axlar en ännu större börda.
I strävan att få sitt arbete att fungera och hinna med allt som ska göras är vi som människor beredda att gå väldigt långt, det har företagen fattat för länge sen.
Sammanslagningen till Hamnens förskola hade inte gått utan förskolepedagogernas hjälteinsatser. Jag beundrar dem verkligen.
Men deras engagemang räcker inte hur långt som helst.
Tror vi måste värna mer om våra små lokala inrättningar, större är inte alltid bättre.
Jag inte annat än sakna den familjära lilla förskolan, där i det lummiga villakvarteret, långt bort från trafikerade vägar och namnlistor.
Jimmy KristofferssonSkelleftehanm