Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT
Hur stoppas effektivast Sverigedemokraternas framväxt? Genom att ständigt dra åt motsatt håll och vidta så extrema åtgärder som möjligt för att "straffa" SD-väljarna samt håna och nedvärdera partiets sympatisörer, eller genom att försöka hitta någon slags kompromiss i diverse frågor som kommer minska missnöjet och locka bort väljarna från partiet?
Under de senaste åtta åren sedan Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen har en tydlig taktik från partiets utbredda opposition vidtagits, nämligen att spendera så mycket tid som möjligt i den politiska sandlådan. Den taktik som förts kan närmast liknas vid ett barns beteende. Istället för att på något vis erkänna att 800.000 av vårt lands medborgare är missnöjda med den politik som de etablerade partierna för, så har oppositionen valt att ägna sig åt infantila påhopp istället, som försökt påvisa inkompetensen hos denna specifika väljarkår.
En av de vanligaste, och därtill mest absurda slutsatser människor väljer att dra, är att var tionde svensk medborgare idag är rasist. Vilket innebär att många kritiker därmed faktiskt anammar det tankesätt de själva anklagar Sverigedemokrater för, nämligen att välja den enklast möjliga lösningen. Men svaret är inte så enkelt som att 800.000 väljare är rasister. Lika lite som allt är invandrarnas fel. Det krävs ett betydligt mer analytiskt tillvägagångssätt för att få ett svar på varför människor valt att rösta på Sverigedemokraterna.
Under dessa åtta år har vi fått se hur människor förlöjligat, nedvärderat, dumförklarat och skrattat åt människor som valt att sympatisera med SD. För den som vet något om människans natur, inser ni att vid motgång blir en människans övertygelse bara starkare. Ju mer ni hånar och nedvärderar en människa för dennes sympatier gentemot SD, desto mer befästs dessa, eftersom personen inte vill bli en del av den grupp som stöter ut denne. Istället för att publicera karikatyrer där Sverigedemokraternas sympatisörer framställs som grottmännisko-aktiga skinnskallar med ett intellekt vida under genomsnittet, så måste vi försöka agera som medlare för en grupp som känner sig svikna av de etablerade partierna.
Den taktik som förs där målet är att ständigt dra med all kraft åt det motsatta hållet och vidta så extrema åtgärder som möjligt för att "straffa" SD-väljarna har misslyckats sedan starten när partiet tog plats i riksdagen. Före detta statsministern Fredrik Reinfeldt har exempelvis avslöjat till Svenska Dagbladet att överenskommelsen med Miljöpartiet angående asyl- och migrationspolitiken som slöts 2012, var ett sätt att markera att det svenska mottagandet bara kommer öka med SD i riksdagen, som en slags bestraffning gentemot de väljare som röstade på SD. Det är denna slags sandlådepolitik som bara ökar antalet partisympatisörer - vilket det mycket riktigt gjorde.
Det krävs, även här, ett mer analytiskt tillvägagångssätt för att bemöta partiets framväxt och locka över väljarna till andra partier. Bestraffning och barnslig envishet gagnar Sverigedemokraterna mer än det söndrar dem. Under de senaste två mandatperioderna har Sverigedemokraterna ökat från 3% till 13% , och att varken övriga partier eller gemene motståndare till SD:s politik ännu förstått att det krävs nya tillvägagångssätt, är för mig förbluffande. Det enda alternativet som återstår är att byta taktik, och med någon slags kompromiss locka väljarna från SD. Vad som behövs är att antingen Alliansen eller de rödgröna till viss del backar i sin politik, för att på så vis minska missnöjet. Och nu menar jag självklart inte att de ska anamma SD:s frågor, utan snarare finjustera och utveckla dem lite.
Sverigedemokraterna vill exempelvis minska flyktingmottagandet med 90%. Självklart ska inget annat parti kräva något så extremt. Däremot bör något parti ta ett ställningstagande och föreslå att Sverige anpassar sitt mottagande till det Europeiska genomsnittet, vilket Sverige i nuläget ligger ungefär sex gånger högre än. Detta skulle vara en kompromiss där parterna möts nästan halvvägs, och bör få många SD-väljares missnöje att minska, och därmed även börja få dem att fundera över sina sympatier gentemot partiet. Självklart är detta inte den enda fråga där vi behöver finna en kompromiss. Men vi måste börja någonstans för att kunna minska Sverigedemokraternas inflytande på ett effektivt sätt.
Slutligen så måste vi även börja inse att om det ska finnas några möjligheter överhuvudtaget att SD ska mista sin plats i riksdagen, måste detta ske genom legitima metoder. Att ändra lagar eller på andra sätt försöka isolera dem från inflytande gynnar dem bara mer. De framstår som offret för odemokratiska metoder, och vinner ytterligare sympatier för detta. Under åtta års tid har människor gett vika för sin känslomässiga sida och låtit hjärtat styra i kampen mot Sverigedemokraterna. Det är nu dags för hjärnan att leda istället, och med kloka politiska beslut integrera de missnöjda väljarna på ett vis som är fördelaktigt för alla parter, istället för att isolera och försöka låtsas som om de inte finns. För med tanke på partiets ökning under de senaste två riksdagsvalen, behöver vi vara oroliga för hur mycket de kommer öka framtill mars nästa år när extravalet äger rum. Desto fler som vägrar ändra sitt tankesätt angående taktisk bekämpning av partiet, desto fler kommer bidra till att partiet bara ökar.
Marcus Westermark
Skellefteå