Min pappa var grovarbetare, så stod det i telefonkatalogen. Med sexdagarsvecka och treskift, oftast vid kraftverksutbyggnaden. Vad skulle han annars vara?
Jag var sonen. Vad skulle jag annars vara?
Vem skulle byta mina blöjor? Laga mat åt mig och pappa? Tvätta kläder långt hemifrån, nere vid älven? Städa, hålla rent hemma och elda i järnspisen? Bära in veden och in med vattnet och ut med slaskhinken?
Om mamma och pappa hade bytt med varandra, skulle jag troligen inte varit vid liv idag.
Ingen av oss tre skulle ha blivit ett enda dugg lyckligare och alla dessutom svultit eller frusit ihjäl. Men enligt den moderna psykologin skulle min anknytning till min mor och far fått en helt annan kvalité än vad den fick.
Jag borde helt enkelt resten av livet ha blivit en känslomässig krympling. Men det är jag inte.
Men ensam behöver jag inte känna mig. En stor del av Sveriges folk lider alltså i sitt inre utan att ens vara medvetna om det. Utanpå syns det knappast om mamma eller pappa bytte mina blöjor.
När modern psykologi och politisk fundamentalism slår sina huvuden ihop, kan slutsatsen bli att min och miljoner andras underliga sätt att vara har sin förklaring i vår undermåliga ”anknytning till mor och far” en gång i världen.
Jag lever bevisligen fortfarande. Den moderna psykologin var då lyckligtvis inte ens själv i blöjåldern.
Men nu är den det. Vad ska det bli av den när den blir stor?
Utan pappa och mamma