För döva öron. Protester från skogsbygdernas folk blir till en ropande röst i öknen, menar skribenten Arkivbild: Ulf Johansson
Skogsdebatten spårar lätt ur och bli ett meningslöst pajkastande mellan privata skogsägare och storbolag.
Men det finns en tredje part, de som inte äger en enda kvadratmeter skog eller ett enda sågverk eller ens en pelletsfabrik.
Vi ”den tredje parten” ska leva i samma värld som de första två. Vi består inte enbart av vanligt folk utan dessutom av ett oändligt antal medresenärer: fåglar, däggdjur, insekter, bär, lavar och blommor.
Alla andas vi samma luft, och kvaliteten på luften är lika livsviktig för oss alla.
Skogen tenderar att bli ett slagfält för ekonomiska intressen, och protester från skogsbygdernas folk reduceras till en ropande röst i öknen. Och öknen är kalhyggena.
Vi i ”den tredje parten” tar hellre en skogspromenadtillsammans med en ekorre än en skogstraktor. Vi tar ett djupt, befriat andetag och struntar just då i vad som finns eller saknas i plånboken. Vi mäter inte tallen vid stigen i kronor eller kubikfot .
Vi lutar i stället njutningsfullt ryggen mot tallen, dricker en kopp kaffe och undrar vart alla ursprungliga skogsmänniskor tagit vägen. Alla ryms väl inte i skogsmaskinerna?
Skogsägare och storbolag leker en farlig kurragömmalek, där de flesta andra maktlöst tvingas sitta på läktaren och se på. Ibland rusar huliganer ner från läktarna. Det kanske är dags för oss andra, vi fridsamma och lätthanterliga, att göra detsamma?
Vi svenskar vill gärna utnämna oss själva till föredömen för resten av världen. Vi tar oss därför rätten att till och med exportera dubbelmoral och ren dumhet. Vi ondgör oss över skövling i Amazonas medan vi här hemma snabbt jagar de sista av skogens folk på flykten.
Ekorrarna, tjädrarna och lingonriset har säkert också synpunkter, men de skriver inga insändare. De hukar sig så gott de kan och så länge det går. Det är oss de har anledning att frukta.
Ökenvandrare