Vet hut ni politiker som svikit oss
Vi som föddes i början av 1940-talet hade inte dagis, lekis men väl hemmagjorda blöjor och trasiga byxknän.
Vi fick vi kämpa oss fram så gott vi kunde. Vi fick ärva skolböckerna, åt våra medhavda smörgåspaket.
Hur kunde vi utan kuratorer, konsulenter och ungdomsgårdar klara oss genom alla livets labyrinter? Vi hade dock inga fritidsproblem, allt var sol, allt var lek i vår ungdomstid.
Vi fick göra rätt för oss med arbete i skog och lantbruk i tidiga barndomsår.
Som pensionär tänker man ofta på denna tid som var fri från droger med mera. Vi fick veta hut, hade det svårt ibland, men jag kan inte erinra mig att vi fick gå hungriga till sängs. En tid att minnas!
Matematik var för mig ett stort intresse i skolan, men jag förstår ej hur politikernas ekvation går ihop. Ena dagen har Sverige ett rikt land med omättliga resurser. Den andra stunden måste vi spara och spara.
Kostnaden för livets nödtorft stiger, men pensionen sjunker. Har vi inte nått en gräns när Sverige ger asylsökande mat och bostad samtidigt som vi inte verkar kunna garantera våra äldre en trygg ålderdom, eller ens vård värd namnet.
Väntetider blir längre och längre, inte minst för röstsvaga grupper. Ändå har vi alla betalt skatt och avgifter för att undvika denna situation.
Vi svenskar ska vara liberala, ha empati och foga oss. Många vågar inte tycka till, för då anses vi vara rasister, men det är vi inte. Vi vill däremot erhålla mer av kakan.
Låt inte politikerna kuva oss. Vi måste ner med foten i tjälen och tycka till. Vi är de som med svett och möda skapade vårt lands ekonomi och demokrati.
Vår landsbygd utarmas och i hemmen, där det var liv och rörelse, är det nu tyst och stilla.
Det talas om levande landsbygd, men vad gör regeringen? Inget! Vi som bor långt från tätort skulle slippa matmomsen och få en subvention på bränslet.
Vi har ett val framför oss och jag får hoppas att din röst kan förändra våra livsvillkor.
H-son Hälleström