I en demokratisk stat som Sverige utgår makten från folket som med stöd av svensk grundlag fastslår det i val var fjärde år. I valet ger folket förtroendet till den politiska representativa demokratin, vilken får/skall styra nationen på olika nivåer under efterföljande mandatperiod.
Representationen sker på nationell nivå i regering och riksdag, på regional nivå i landsting (framtid sk regionkommuner) och lokalt i sk primär eller lokal kommuner. Fast Sverige i.o.m detta i själva verket har en pluralistisk styrning med flera nivåer så menar många att dominansen i maktutövningen sker från central nivå och därför betraktar Sverige som en monolitisk centralstyrd enhetsstat. Man kan här tala om den svenska demokratiska modellen i ett nötskal. Innanför nötskalet skall en rad av frågor fördelas och beslutas i och ibland mellan de olika nivåerna.
Välfärdsfrågan är en sådan viktig fråga i Sverige och den har under förra seklet och nu in på 2000- talet i huvudsak varit skattefinansierad mestadels i offentlig regi där balans och ett visst överskott kan vara acceptabel men där vinstbegreppet inte förekommer som i vinstdrivande privata verksamheter eller företag, sk bolag. Sverige har en stark tradition i just detta, med rättigheter och tillgänglighet lika för alla svenska medborgare. En viktig del i den sk svenska modellen.
Frågan om framtida välfärd har under nuvarande alliansregeringen aktualiserats på nytt. Med en reform och lagstiftning lagen om valfrihet (LOV) råder det numera rätt att etablera samt utöva privat välfärd inom kommuner som ett alternativ till det offentliga, dock i båda fallen finansierad via skatter. Individen skall ha rätten att välja mellan privat och offentlig utförd välfärdstjänst när så erbjuds. Ett mer differentierat erbjudande av aktörer eller utförare där makten, möjligheten att välja bland finns på individnivå. En reform som skapar konkurrens mellan kommunal och privat välfärdstjänst.
Den privata sektorn av välfärdstjänster har fått utstå en hel del kritik dels i form av kvalitetsaspekter men även med det privata vinstintresset i fokus.
Den kanske mest oroande tendensen i sammanhanget är när skattefinansierade verksamheter i privatägda bolag ger vinster som delas ut till ägare och i sin ytterlighet dessutom undgår skatt eller andra kostnader genom att bolagen förekommer i sk "skatteparadis". Om dessa vinstmedel dessutom inte återinvesteras i välfärden blir frågan ännu mer infekterad och ifrågasatt.
När nu Socialdemokraterna har haft sin partikongress 2013 blir frågan om välfärden en av de viktiga valfrågorna inför nästa val och här verkar det nu som det blir en tydlig skiljelinje i svensk politik mellan alliansen och den nu antagna socialdemokratiska inställningen.
Generellt är Socialdemokraterna kritiska till att skattemedel ska gå till vinster och av olika skäl vill de begränsa vinsterna i de bolag som verkar inom välfärdssektorn. De vill även stärka den självstyrande kommunala nivån och ge dem inflytande när det gäller etablering av privat verksamhet inom välfärdssektorn. Det är naturligtvis av vikt för att den kommunala investeringsplaneringen skall bli realistisk i framtid. Partiledningen vill inte fullt ut tala om kommunalt sk "veto", utan säger att det blir ett gemensamt eller ett delat ansvar mellan kommuner och stat. Även här pluralistiska tankar som liknar den tidigare debatterade regionfrågan där framtida sk "regionkommuner" interagerar i delat ansvar med staten, tex för den regionala infrastrukturplaneringen.
När det gäller etablering av friskolor säger friskolekommitténs ordförande, förre folkpartiledaren Lars Lejonborg att det nu inte blir lätt om inte omöjligt att komma överens över blockgränserna. Han delar inte den Socialdemokratiska partiledning om delat ansvar utan menar att i praktiken handlar det om kommunalt sk "veto". Alliansens liberala linje är att tillåta så långt möjligt fri etableringsrätt av privata välfärdstjänster i den kommunala, regionala nivån och ge individen rätten att välja mellan privat och offentlig utförd välfärdstjänst.
Bilden av Sverige blir mer komplicerad och det här vittnar om ett mer differentierat Sverige i framtid där pluralistisk styrning med makt förskjutningar från staten till regioner och kommuner blir vanligare och viktigare. Differentieringen blir en konsekvens av bl.a. konkurrensen till offentlig verksamhet och de olika politiska viljor samt deras inställning till fri etableringsrätt och överenskommelser om detta.
Jerry Nilsson, Gällivare