18 ungar vill ha mat, klicka ut på varje fat. Spilla mjölk och torka snor, tur att det i fröken en bläckfisk bor.
Pelle somnar i sin mat, får inte sova, det har vi lovat. Trots 50 timmar i verksamhet, hans mamma blev ganska het. ”Går inte att lägga på kvällen nu, somnar inte före sju.”
Stackars barn vad ska vi göra, vill inte föräldrarnas egentid förstöra. Många mål vi måste uppnå, annars blir chefen i ansiktet blå.
Som grädde på moset klagar en mamma. ”Pyssla mer, vara ute mer, dålig verksamhet, för lite utflykter, bättre på andra förskolor och så vidare.”
Trots att vi kämpar, snart bryter vi samman. Allt vi kräver är respekt från föräldrar - som dessutom oss bedrar.
Med lögner om jobb och mycket plugg, på detta tror jag ej ett dugg. Vi ser er på Coop och träningslokal. Att ni inte skäms, det är ju skandal.
Väx upp, sträck på er och njut av era små. De kommer ej i repris det måste ni förstå. Egen tid det får ni till slut, när era små blivit stora och flyttat ut.
Jag säger som Astrid, hon som var klok:
”Ge barnen kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.”
Men då måste de få vara hemma och vakna med er föräldrar, förstår ni det?
Pedagog i förtvivlan