Med tidigare statsminister Göran Perssons ord ringande i öronen, ”Sverige håller på att gå sönder”, går tankarna till den gyllene period när nästan varje garnison i landet hade egen musikkår.
Dessa spelade inte bara för värnpliktiga när de marscherade, utan konserterade även i stadsparker och liknande. Kårerna var dessutom utmärkta plantskolor för ungdomar som ville fortsätta som professionella musiker. Vart tog allt detta vägen?
Vi nås av underrättelsen att krigsmakten skall satsa på amerikansktillverkade ”Stalinorglar”. Den musik de spelar upp, ligger fjärran från den som framfördes i parkernas lummiga grönska. Den entusiasm som vår statsledning visar för tekniska innovationer i försvaret av vårt land, avviker helt från våra nordiska grannländers, Danmark undantaget.
Både Norge och Finland har byggt upp en dynamisk armé, där personal är viktigare än alla robotar och flygplan.
Något som helt glömts bort i Sverige, är arméns uppgift att skydda och stå som garant för statsskicket. En statskupp ingår inte i vår händelsehorisont, däremot social oro som hela tiden accelererar. Det skulle föra för längt att räkna upp inslagen, alla känner till dem ändå.
Till detta ska fogas våra myndigheters amatörmässiga utvecklingsfusk, som att lägga ut viktiga samhällsfunktioner till utländska aktörer.
Annat var det på den tiden, när arméns musikkår spelade i Döbelns park i Umeå. Skribenten mötte chefen för I 20, när regementet skulle läggas ner. Översten såg otroligt ledsen ut, och det har vi alla anledning att göra i dagens globala Sverige.
En tröst är att se Göran Persson sjunga nationalsången med stor inlevelse i SVT. Inslaget borde visas före alla eländiga nyhetssändningar.
YNGVE NILSSON, Norsjövallen