Till Jan Söderström, Emilia Hallin och Fredrik Stenberg, Skellefteå kommun
Musiken och musikskolan har gett mina tre barn en stor del av sin identitet. De var klasskompisarna som kunde spela och sjunga!
På mellanstadiet gick de med högt huvud till sina spellektioner med instrument och noter och kom tillbaka till klassen med ny energi. På högstadiet gjorde de allt för att inte behöva gå från lektionerna. Men då fanns det ju håltimmar och längre raster. Ledigheter som de kanske hade behövt ha.
De har alla klarat skolan galant, trots att de missat cirka två dagar per läsår på mellanstadiet. Varför skulle inte dagens barn och dagens skola klara av detta?
Vi föräldrar har stöttat våra barn i sina val. Förutom att de har fått spellektioner på skolan har de sjungit i kör och spelat i skolorkester på skolan efter lektionernas slut eller på rullande schema.
Men de har också spelat i orkester inne i stan och dansat på Skellefteå dans och balettförening. Det har betytt att vi har skjutsat alla våra barn till stan minst två till tre gånger i veckan. Och tro inte att de hade lektioner samtidigt.
Utöver detta så har vi föräldrar haft egna åtaganden på eftermiddagar och kvällar. Nu i efterhand så är det helt omöjligt att förstå hur vi skulle ha fått ihop det med ytterligare tre pass i stan.
Sätt då detta i perspektiv till dem som inte har engagerade eller välbeställda föräldrar.
En sak är säker; om inte jag hade fått förmånen att gå från skolans lektioner till mina älskade spellektioner på mellanstadiet på 1960-talet så hade familjen Hägglund inte funnits! Ej heller Gammbyssa, Körskolan, KörPå! Körvarning, RöstRätt eller sångsvenska med våra nytillkomna som behöver träna svenska.
Och jag hade inte behövt skriva denna trista insändare.
Snälla ni som bestämmer: Tänk om! Tänk rätt!
Rose-Marie Löfgren Hägglund, Skellefteå