Foto: Pär Lindström
Detta inlägg kan uppfattas som gnälligt, därför varnas du som läsare redan nu.
För någon vecka sedan var det en insändarei Norran där skribenten tyckte att uppgrävningen av stadsparken var ett gott tecken, ett tecken på att det händer något i stan.
I slutet av maj eller början av juni mådde en skribent inte så bra över att stadsparken blivit något som mest liknar en krigszon.
Jag är beredd att hålla med om krigszons-liknelserna. Det är inte roligt att se, även om det kanske blir något hyggligt av det till slut.
Vad man fruktar av detta högindustriella arbete är att det blir mer sten i Skellefteå, och mindre grönt.
Dock får man hoppas inte den sorts sten som hårt utnyttjade kineser hade producerat till Bryggarbacken.
Sedan är tidpunkten något märkligt vald. Under bästa turisttiden förvandlas stadskärnan till en bultande, dammande, gnisslande och framförallt bullrande byggindustri-arbetsplats med ett antal maskiner som i antal nästan överskrider antalet bilar och räddhågsna cyklister och fotgängare som nödgas besöka centrum.
Här tänker jag också på den kraftigt minskade tillgängligheten som avgrävningarna av Storgatan orsakar.
Men det är väl på Solbacken allt egentligen sker...
Och nu kommer Stadsfesten och då korkas centrum igen av mängder med långtradare och utrustning.
Olov Wikström, Skellefteå