Foto: Britta Stenberg.
Jag är anställd och får lön för det jobb som jag utför, inom servicebranschen skulle man kunna säga.
Nu, efter förhandlingar, visar min arbetsgivare, och i viss mån även min före detta fackliga organisation, i praktiken att de anser att min yrkeskår har varit överbetalda.
Det är den enda slutsats jag kan dra då min OB-ersättning tas bort. Vem kan acceptera att ungefär halva ens arbetstidsersättning försämras så drastiskt?
Jag arbetar inte på frivillig och ideell basis. Jag lägger ner många timmar, inte ens när jag sover är jag ledig, min familj är tidvis låst, min semester är begränsad.
För att kunna fullgöra min tjänst måste jag uppfylla vissa mentala och fysiska krav.
Både jag och mitt arbetslag blir utsatta för stora faror och stor belastning i utsatta miljöer.
Då kan man fundera över varför folk fortsätter inom detta yrke?
Ja, det börjar jag också undra, för jag tycker inte att min arbetsgivare värdesätter min yrkesutövning.
Tänk om fler skulle känna att nu får det vara nog, men strejka får jag inte.
Vad är då min arbetsgivares plan för att upprätthålla sina åtaganden, som det är lagkrav på, om det börjar komma in ovanligt många uppsägningar?
Glömde säga vad jag jobbar med. Mitt jobb är sedan 2001 inom deltidskåren i den kommunala räddningstjänsten i Skelleftehamn.
Att jag fortfarande är anställd kanske säger att jag inte bara arbetar med detta för pengarnas skull ...
Per