Hur kan det komma sig att äldre människor, som jobbat hela sitt liv och betalat skatt och många på ålderns höst är i behov av vård och speciellt boende, ofta beskrivs i termer av kostnader?
Det kalkyleras kring kostnaderna för varje vårdplats. Kommunrevisorerna i Skellefteå kommun konstaterade för en tid sedan att det finns en ”överproduktion” av äldrevård på 194 miljoner kronor jämfört med en statistisk genomsnittskommun i landet.
Är Skellefteå en ”genomsnittkommun”? Man har planerat stängningar av avdelningar, som man då tack och lov också ibland tvingats backa på, i alla fall temporärt. Och senast, fredagen den 18 maj, skrevs det i Norran om de stora utmaningar som väntar äldreomsorgen eftersom vi blir fler och ”ställer högre krav”. Vilka krav undrar jag. Är det att kunna få komma ut ifrån sin lägenhet regelbundet? Eller äta tjänlig föda som man betalar för?
Som jämförelse vill jag gärna ha en kalkyl på vad notoriska brottslingar kostar samhället, exempelvis den 52-åring som nyss dömts för mordet på en äldre kvinna i Umeå. En brottsbana under 25 år i Sverige och som trots dom om utvisning kunnat återvända. Fängelsestraff, rättegångskostnader och även försörsörjningsstöd, men liten eller ingen återbetalning i form av skatt till samhället.
Sådana kalkyler får man aldrig se!
Jag hoppas att alla pensionärer i Sverige och Skellefteå utnyttjar sin rösträtt i höstens val och dessutom utkräver sin rätt till sitt rättmätiga samhällskontrakt som intjänats under ett långt yrkesliv, och inte längre accepterar att bli ”reducerade till kalkylfaktorer.”
Anders Nilsson, Kåge