Bildmontage. Foto: TT
ag borde för länge sedan ha förstått att jag är en ”sämrelärare”. Jag trodde länge att jag var en supermänniska och tog på mig det mesta som verkade roligt och utvecklande på vår skola.
Jag engagerade mig så mycket jag kunde i alla mina elever eftersom jag dumt nog antog att ömsesidigt förtroende och trygghet var basen för inlärning och utveckling.
Det gick som för mig som för vissa andra ”sämrelärare” . Jag felbedömde min förmåga och blev till slut sjukskriven för akut utmattningsdepression.
Min läkare sa ett år efter sjukskrivningen att ”du kommer nog aldrig att fixa att jobba igen hundra procent på din gamla arbetsplats.” Som om jag inte hade förstått det redan! Men jag ville gärna försöka.
Nya tider hade kommit under den tid jag var sjukskriven. Nu skulle man tävla om förstelärarplatser. Syftet var skolutveckling och uppgiften som kunde ge 5 000 kronor mer i plånboken mer var att handleda andra, ”sämrelärarna”, under en period.
Min dåvarande rektor försökte enträget få mig att förstå hur jag skulle kunna komma tillbaka till mitt arbete:
”Gör bara det du måste. Avsluta allt annat än det som rör dina elever och kärnan i undervisningen.”
Som den dumma ”sämrelärare” jag var så tänkte jag att kanske kan det fungera så. Målet är ju att alla elever ska komma in på gymnasiet och inte bli professorer!
Synd att jag inte fick de 3 000 lärarlyftkronorna som plåster på mina utmattningssår, kan jag tänka i ett svagt ögonblick
Men det förstår vem som helst, att en ”sämre-lärare” inte kan få.
När den sista lärarlyftsspiken är nerslagen så funderar jag var en ”sämrelärare” som jag skulle kunna passa.
Jag har en enfaldig dröm om att få hjälpa en ”kund” i taget istället för att försöka hjälpa 25 skrikande kunder samtidigt.
Jobb på Försäkringskassan kanske? Min erfarenhet av utmattningssyndrom kan vara till hjälp när de stora strömmen av ”bättrelärare” kommer.
Sämrelärarn