I dag när det sker tragiska händelser med våld och död så läser man att de anhöriga och närmaste får professionell hjälp, krismöten och krissamtal. Det är väldigt viktigt. När någon dör hastigt i en olycka (eller genom våld) så är det oerhört viktigt för chock och sorgeprocessen att gå vidare. Att acceptera det som hänt, att få stöd. Att få hjälp. För 30 år sedan visste man inte det, hur viktigt det är att bearbeta det tragiska som hänt.
För lite drygt 30 år sedan, när jag var 15 år, omkom en klasskamrat till mig. Han skulle bara köra hem under en rast och hämta pengar. Men han dök aldrig upp igen. När nästa lektion började så var han inte där. Läraren samlade klassen och berättade vad som hänt. Vi elever fick gå hem.
Inget krissamtal, inget krismöte. Inget. Det pratades aldrig mer om det som hänt. Inte ett ord.
Idag kan jag fråga mig själv, varför struntade lärarna så i oss? Förstod de inte att vi behövde prata, fråga, undra, gråta?
T