I Dagens Nyheter den 1 februari berättas om att Navid Modiri, som skapat en podd där en extremist under 90 minuter ostörd får ifrågasätta historiska fakta om Hitlers utrotningsförsök av framför allt judarna, men även för honom andra misshagliga människor.
Denne Navid Modiri säger sig i en kommentar förstå att förintelsen är ”ett otroligt känsligt område… så jag förstår på ett känslomässigt plan varför det är så lättriggat”. Enligt honom gäller det att ”nyansera” debatten och att ”det är jävligt svårt fastställa exakt hur många (som miste livet) och vad det var som hände”.
I en annan tänkvärd kulturartikel i DN på Förintelsens minnesdag den 27 januari nämns att röster börjat höjas för att Auschwitz borde ersättas av något slags minnesmonument. Detta med det till synes bestickande argumentet att det i bevarat tillstånd kan uppfattas som något slags turistattraktion.
Men för normalt fungerande människor, borde denna vidriga minnesrest vare sig kunna framstå som attraktivt eller vilseledande propaganda. Däremot ger den en konkret lektion, och en anläggning som fortfarande går att visa upp, i hur snett ett samhälle kan hamna när destruktiva krafter tar sig makt genom att spela på vanligt folks missnöje.
Hitler vann till en början inflytande genom tjusiga reformer som motorvägar och arbetstillfällen, att många av dem skedde inom rustningsindustrin tycks i det läget inte ha bekymrat tillräckligt många.
Efter fyrpartiuppgörelsen i januari har många klagat och menat att det är orättvist att hålla SD utan praktiskt inflytande.
Givetvis har många som röstat på Sverigedemokraterna inte minsta sympati för nazismen. Man oroar sig för mer dagsaktuella frågor.
Men historien bör lära oss för alltid vara uppmärksamma på hur demokratin kan utnyttjas till något helt annat än dess ursprungliga värden.
Stefan Holmberg, Östra Falmark