Varför har svenska folket begravt sin kampvilja, sin vilja att kämpa och strida för sin sak?
I många andra länder stiger olika folk och folkslag fram och strider för sin sak, sitt land, rätten till självbestämmande. Befolkningsgrupper som under århundraden låtits sig underkuvas av en övermakt fattar mod och bekämpar den sittande makteliten.
Det finns många exempel på detta, gerillakrigare, motståndsmän och även journalister.
Var finns denna kampvilja i Sverige? Jag kan inte se att den existerar. Svenska folket tiger till glädje för de många myndigheter och för arbetsgivare som lugnt kan fortsätta driva sin flock i den fålla de själva vill.
Hur skulle Sverige ha agerat under andra världskriget om också vi blivit ockuperade? Skulle det uppstått motståndsmän liksom i Norge, som saboterat för ockupationsmakten.
Min intuition säger mig att sådana män aldrig hade klivit fram och gett sig in i kampen. Inte i Sverige. För i Sverige råder en mähä-mentalitet och i många avseenden, och en vilja att istället arbeta för fienden.
Kampvilja är något som en soldat i en armé ska besitta, oavsett om det är kulor och krut eller pennan som är vapnet. Har man inte viljan att strida är man dömd till undergång.
Hur ska det gå för det svenska folket i ett eventuellt krig , om man inte redan på hemmaplan har lärt sig att strida mot orättvisor?
Det är väl en grundläggande regel. Jag tror att kampvilja är en inneboende drivkraft hos människan för att få till stånd en förändring, för överlevnad.
En naturlig sådan skulle jag säga om man ser över tid. Så varför stänger så många in den? Var är modet i din barm, du svenska folk?
Profeten Jeremia skriver i Bibeln:
”Landets stödjepelare skola bliva krossade och alla de som arbeta för lön gripas av ångest.”
När landets stödjepelare vacklar är det mer än nånsin behov av stridsmän som står upp för sanningen, för rättvisan. Revolutionen är här!
Ben Nilsson, Moskosel