Nu är valet över. Efter veckor och månader av intensiva debatter som jag tycker mest har handlat om vilka fel och misstag motståndaren har gjort, och hur fullkomligt perfekt det egna partiets agerandet har varit.
Den allra viktigaste frågan, ”vad är bäst för Sverige och svenska folket” har vantolkats på alla möjliga sätt, och alla vet bäst trots alla olika åsikter.
Alla partier lovar stora satsningar på de områden som man tror att väljarna uppskattar mest. Men av visa av tidigare erfarenheter så vet vi att löften inte alltid blir verklighet.
Låt oss blicka bakåt några mandatperioder och se på vad som blivit gjort så ger det kanske en bättre bild av verkligheten.
Nu är tiden inne att bilda en ny regering, vilket inte är enkelt med tanke på alla löften och utfästelser som uttalats från olika partier, om mycket specifika villkor för samarbete.
Alliansen har redan i ett tidigt skede sagt att den ska bilda regering med Ulf Kristersson som statsminister, och vi är det enda regeringsalternativet.
Nu blev det väl inte så självklart när man tittar på valresultatet.
Nu har svenska folket sagt sitt och det rödgröna alternativet, som Ulf Kristersson klart sagt att det finns inte, har fått störst antal mandat.
Socialdemokratiska partiet är det klart största partiet med 28,3 procent medan moderaterna har 19,8 procent.
Detta bör ge ett tydligt svar på vem som ska bli statsminister enligt gammal praxis.
Det vore klädsamt om allianspartierna kunde acceptera sina respektive valresultat och göra sina uttalande i relation till dessa.
Det skulle ge ett större förtroende för respektive parti.
Det är inte alltid den som har det största självförtroendet som har de bästa lösningarna.
Lite respekt för väljarna skadar inte.
G.E.