Bildmontage. Arkivbild: Scanpix
När du väl är inne i systemet finns det knappt någon väg ur eländet.
När du väl är inne i systemet finns det knappt något slut.
Ju mera självständig du vill bli, att du vill bryta dig loss ifrån hen förstås, desto mer utnyttjar människan sin maktposition.
Det är bäst att passa sig så att man inte säger fel grej.
Det är så förnedrande när man blir tvungen att böna och be. Man faller nästan på knä för myndigheten.
Även de mest personliga, som intima saker som man behöver köpa, ska den ha kontroll över.
- Jag behöver köpa trosor, säger jag. Hur långt måste jag sjunka innan jag dunkar mitt trötta huvud i väggen måntro?
Går det bra, säger jag, men tänk om de säger ”nej” en vacker dag
Då blir det många långa jobbiga förnedrande tankar som bankar i hjärnan min. Inget lämnas åt slumpen och jag känner mig mycket kränkt och trumpen.
Inga papper får skrivas på, inga kontrakt eller så.
Du får inte ens bestämma var du ska bo. Det sa denna maktens hen. Att bli friskare är att börja få bestämma själv.
Att bli självständig utan en massa gnäll. Då har ni ingen koll på mig. Vad händer då?
Att ha mig i ett tryggt fack. Det är vad ni vill.
Ni tar till alla maktmedel ni har. Äger samhället mig.
Och myndighetspersoner i miljoner som står på rad med föga, riktiga svar.
Vem är normal och vem är sjuk? Låt människan få blomma ut blir det bättre för alla parter till slut.
Jag har behövt er, men behöver er ej nu. Våga lita på mig. Jag är en ganska förnuftig tjej.
Frustrerad