Alltså, jag vet inte hur man ska stå ut med vissa saker. Och detta är antagligen bara början.
När mina barn kommer hem från skola och förskola och berättar saker som andra barn säger och gör.
Vad är problemet för föräldrar som inte lär sina barn att uppföra sig som folk?
Man säger inte vad som helst till andra människor. Inte ens barn får eller ska göra det.
Ord som ” fegis, du luktar illa, vad konstig du ser ut, vad dålig du är på att … , vad fult du ritar” och så vidare.
Detta är säkert vardagsmat för en del. Men inte för oss. Och inte för våra barn. De kommer hem dagligen och frågar om man verkligen får säga si eller så.
Jag svarar att det får man inte. Man ska väl aldrig vara allt för kaxig, men är det något som vi valt att jobba hårt med så är det med hur man är mot och vad man säger till andra människor, till sina kompisar, till sina syskon, till sin mamma och pappa, till okända.
Man får bli hur arg som helst, men man säger inte och gör inte vad som helst. Och tro mig, det går att lära små barn detta.
Vi har lärt dem genom att finnas nära. Nära deras lek (inte alltid i), tillbringar den mesta av vår lediga tid ihop. Genom det har man kunnat vägleda, guida, tillrättavisa, visa på andra sätt, berömma, förstärka och aldrig någonsin låtit barnen ”komma undan” med ett dåligt språk/uppförande.
Vi vuxna tänker på hur vi pratar till varandra, talar aldrig illa om någon inför barnen.
Mamma