Bildmontage. Arkivbilder: Scanpix
I programmet Lönesänkarna (SVT) framkommer att andelen av BNP som går till vinster har ökat från 20 till 30 procent de senaste 30 åren. Samtidigt har löneandelen av BNP minskat från 80 till 70 procent.
Den kapitalisering som skett har gett en kraftigt ökad finansiell sektor. Möjligheterna att placera alla dessa pengar har försvårats och samtidigt har kraven på avkastning ökat rejält.
När det blev möjligt att köpa skolor eller andra av samhällets behovsbaserade och skattefinansierade tjänster, såg kapitalägare med krav på stor avkastning och låg risk sin möjlighet. Resten vet vi: John Bauer, svikna elever, vinster i stället för pedagoger etcetera.
Nu börjar till och med Moderaterna att tala om förbud mot så kallade riskkapitalister. Kanske för att en majoritet av partiets väljare säger nej till vinster inom välfärdssektorn?
Men vad skiljer en kapitalist med normala vinstkrav från en riskkapitalist? Är det viljan att ta risker? Knappast. Snarare är det väl så att alla kapitalägare vill maximera sin vinst. Och det ligger i sakens natur och kan inte klandras nämnvärt.
Hur kommer det sig att en så stor del av det politiska etablissemanget ändå håller fast vid att avkastningskrav och vinstintresse kan förenas med bästa möjliga utbildning, vård och omsorg? Och det oavsett om det är kapitalism med eller utan risk.
Hans-Erik Persson, Burträsk