I juletider går debatten varm kring svenska traditioners vara eller icke varande och kan i sin enkla form verka onödig och banal, särskilt bland de som förväntas argumentera för att en tradition ska bevaras.
Det har nämligen blivit populärt att ifrågasätta traditionerna på ett sätt som gör att förespråkarna av bevarandet förväntas motivera sin sak, inte tvärtom. Självklart måste traditioner tåla att ifrågasättas och vissa helt enkelt, efter en lång process av samhällelig utveckling, förändras eller bytas ut.
Traditioner ska däremot inte förändras eller bytas ut av spontana politiska skäl.
Faktum är att traditioner är viktiga för den svenska gemenskapen. Det är en del av det klister som håller ihop samhället och samhällets medborgare.
När någon oinbjudet går emot traditionen för en nyckfull förändring, allt som oftast i halvhjärtade försök att anpassa svenskheten till mångkulturen, gör man det på bekostnad av den svenska identiteten.
Det är ofta samma politiker som hävdar att svenskheten inte finns, eller är obetydlig eftersom den i sin helhet är byggd på andra kulturer, som i samma andetag kan bevilja stora belopp till mångkulturella kulturföreningar i syfte att säkerställa att kurder och afghaner kan fortsätta vara just kurder och afghaner.
Deras kultur är alltid erkänd och aldrig måltavlan för den vänsterliberala reformationen.
Vanliga svenskar som normalt inte funderar över identitetsfrågan blir allt mer ilskna över småsaker när de inser att det egna sättet att leva förändras i förmån för andras. Varför stärks minoriteten på majoritetens bekostnad?
Och om svenskheten inte finns, vad är vi då - en samling skattebetalande försörjare av andra kulturers rätt att existera i Sverige.
Markku AbrahamssonSkellefteå