Foto: Lars Eriksson
Vi är nog inte så många som minns och varit med om riktiga tjärdalar. Då hamnar vi nog på 1930-talet, alltså före kriget. På 1940-talet blev kolet viktigt och kolmilor var det gott om.
Sara Lidman och jag var nästan lika gamla. Vi talade samma språk, bondska, om än med lite olika uttal för vissa ord.
Det är inte alla förunnat att bli gamla och dessutom minnas det som varit. Jag minns ett par tjärdalar omkring 1935. Den ena i min hemby Hedfors och i byn Borgfors, tre kilometer västerut från Hedfors, vid Åby älv.
Man gjorde utgrävningar i en slänt med sluttande väggar mot mitten som kunde kläs med takspån, björknäver eller liknande. Ett hål i mitten. Därifrån ledde en ränna tjäran till ett kärl eller tunna.
Kådrik ved, döda tallar och stubbar klövs och delades i lagom stora bitar. Ungefär som järnspisved. Den travas sedan under ett tak för att torka.
Veden bars ned, ofta av kvinnor, och lades runt gropens kanter. Jag minns att jag grät när de kastade vatten på mamma. Men det var skoj och hörde nog till de upptåg som man gjorde när man nu äntligen skulle skörda resterna av skogens avfall som inte kunde användas till annat nyttigt.
Jag har fått frågan om att kvinnors deltagande hade något med fertilitet att göra. Det vet jag inte, men tanken bör inte uteslutas.
Tjäran användes till att impregnera trä eller att valla skidor. Brände in tjäran med en blåslampa.
Jag är lycklig ägare av Tjärdalen (1953) med dedikation.
Jag fick den av Sara Lidman 1982 på Statt vid en lunch för Sveriges Författarförbund med bland andra Lars Lidman, Lars Ardelius och Sandro Key Åberg.
Allan BoströmSkellefteå
Foto: Jeanette Lövgren