Foto: Lynne Sladky.
Ledaren i världens mäktigaste land hävdar att det inte finns något miljöproblem. Men i lilla Sverige finns det. Just nu kallas det plastpåsar. Ibland heter det bilar, flygplan, snöskotrar, vedeldning eller konstgödsel. Till och med koskit ger visst ifrån sig metangas numera.
Men tydligen inte ens i USA, där det lär vimla av kor. Världen skulle alltså rent logiskt bli en bättre värld utan Sverige. Jo, men tyvärr inte mycket: Vi orsakar nämligen bara ett par promille av klotets nedsmutsning - som enligt Trump inte ens finns. Parisavtalet behövs alltså inte, så det sades upp.
Världens miljö skakade till men lugnade sig när Sverige - ett av världens minsta länder, nästan omöjligt att ens uttala eller hitta på världskartan - lovade att sluta använda plastkassar när vi handlar.
I min by förutsåg vi utvecklingen. Av ren solidaritet med jordens miljö lades affären ner, men några plastkassar sparade vi. De är bra att ha, när vi kör bil en mil till nästa affär. Någon metangas drabbas vi inte av; jag har aldrig sett skymten av en ko på sista tiden.
Men i min barndom, när gasen inte ens var påtänkt, plockade vi metmask i kornas hagar. Innan vi cyklade, gick eller sparkade till en av byns tre affärer. Utan plastkassar, förstås. Men trots detta började miljöförstöringen på allvar då, innan ordet ens hade uppfunnits.
Nog saknar jag metangasen och korna ibland. Och affären, och Kvistforsen, och, timmerdoften. Jordens miljö mår tydligen speciellt dåligt av svenska plastpåsar. Svenska politiker visar därför plötslig handlingskraft, trots att de nästan utplånat byar, kor, affärer, forsar, berg och skogar i en hel landsända.
Men de ska inte lyckas med plastpåsarna också för att sedan skryta över sin omsorg om miljön.
Jag avstår inte frivilligt från en enda plastpåse, innan jag får se den första, betande kon på en äng, som ännu inte hunnit växa igen.
Cowboy