Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT.
Papperstidningens kvalitet och framtid tas allt oftare upp i insändare, nu senast av Marianne Björk (Norran 15 mars). Svaren blir ofta något i stil med att Norran måste hänga med i utvecklingen och satsa på webben.
Jag är uppväxt med dagstidningar som en självklarhet; lärde mig läsa i femårsåldern till stor del tack vare den. En farbror i hembyn prenumererade på Stockholms-Tidningen fastän han fick den först dagen efter. På 1970-talet finansierade jag studierna med att jobba extra på Västerbottens-Kuriren i Umeå, och det var nära att jag valt journalistiken som yrke.
För mig är tidningen en vän. Det stör mig betydligt mera om den inte finns i brevlådan en morgon än om webben skulle vara stängd på grund av tekniska problem. Samtidigt lever vi i ett mediebrus som saknar historiskt motstycke. För många yngre är dagstidningen något för pensionärer.
Om 50 år finns den kanske inte alls längre, eller redan om 30. Hockeyreferaten har jag själv ofta redan läst på nätet när de kommer på papper dagen efter.
Samtidigt tror jag det vore otroligt synd om dagstidningen försvinner. Den är enkel att spara i arkiv och ge historiska perspektiv. Reportage gör sig bättre på papper. Små nyheter som skulle försvinna helt på webben får också sitt utrymme. Insändare som denna kan jag skriva med större eftertanke än att bara haspla ur sig någonting impulsivt på nätet.
Vi kan inte stoppa utvecklingen, men vi kan försöka ge den bredd. Hur ofta används till exempel tidningen som källmaterial i dagens skolundervisning? Kan den till och med bidra till förmågan till språkutveckling, precis som den gjorde för mig själv en gång i tiden?
Stefan Holmberg, Skellefteå