Foto: Lars Eriksson
Ska Skellefteå kommun aldrig ge sig? Man blir så arg när man läser i Norran att kommunen överväger att klippa vägbelysningen i Djupliden, bara för att det är 200 meter mellan utfarterna.
Vem har satt den gränsen? Vad fyller den för funktion?
Att husen på landsbygden står glesare än inne i stan är bara ett resultat av en statlig reglering.
Vid storskiftet skulle husen stå på mark som tillhörde brukningsenheten.
Det är för bedrövligt att den av Sveriges alla kommuner, som kanske har bäst förutsättningar att i alla fall hålla byarna med vägbelysning, ännu åker runt och släcker lamporna där man kommer åt för att spara lite kaffepengar.
Vägbelysningen är viktig för byarna, även rent symboliskt. För det är den enda samhällsservice landsbygden får. Allt annat landar i centralorten. Boende på landsbygden runt Skellefteå får nöja sig med att vara med och betala notan.
En kommun, som har som målsättning att öka sitt befolkningsunderlag, borde ha någonting annat att bli omskriven för än mörkläggning av byarna.
Jag tillhör de som trodde att den processen hade avbrutits och blev därför förvånad över skriverierna om Djupliden, och att kommunen dessutom konstruerat ett redskap för processen i form av en märklig 200-metersregel.
Avbryt nedsläckningen omedelbart – eller byt ut den leende solen i kommunvapnet mot två korslagda avbitartänger!
Men kom ihåg att det ska vara sidoavbitare för att markera att det bara är byarna som drabbas av den här typen av sparidioti.
För inne i centrala stan och i välmående ytterområden sker ingen nedsläckning.
Ögat