Från slutet av 1800-talet till tidigt 1920-tal lämnade ungefär 1,3 miljoner svenskar Sverige. Bild från Minnesota.
Frågan är varför fungerar Sverige så bra? Är det för att vi har en rik social modell, eller är det för att modellen är svensk?
Nimas Sanandajis bok Debunking Utopia vänder sig till den del av den amerikanska publiken där man säger: Åh, vi borde bli som Sverige.
Nimas Sanandajis hävdar med siffror och statistik att välståndet kom före välfärdsbygget. Jämlikheten fanns långt innan fördelningspolitiken. Den höga tilliten är inte en produkt av välfärdsstaten utan sambandet är det omvända.
Och den fantastiska ekonomiska framgången har bromsats, och inte fått hjälp av politiken. När skattenivåerna stegrades på 1960-talet bromsade tillväxten in.
Efter ekonomiska liberaliseringar på 1990-talet tog ekonomin fart igen.
Varför misslyckas vi med integrationen? Sanandajis menar att det inte går att kombinera generell välfärd och öppna gränser. Varför accepterar svenskarna så höga skattenivåer om nu inte välfärdssystemet levererar så bra?
Nobelpristagaren Milton Friedman lär en gång ha samtalat med en svensk ekonom som skröt om att det inte fanns någon fattigdom i Skandinavien.
Det är intressant, svarade Friedman, för i Amerika har vi heller ingen fattigdom bland skandinaver.
Javisst, det går bra för Sverige. Men svenskar i USA gör ännu bättre ifrån sig. I Sverige ligger BNP per capita på ungefär 45 000 dollar.
Bland svenskättlingarna i USA är den nästan 69 000. I Sverige ligger arbetslösheten på runt sju procent. Bland svenskättlingarna är den under fyra procent. I Sverige har nästan 80 procent gymnasieutbildning eller mer. Bland svenskättlingarna procent är motsvarande tal 97 procent. Fattigdomen är dubbelt så utbredd i Sverige som bland svenskarna i USA.
Andreas Sundberg
Skellefteå