Foto: Izabelle Nordfjell/TT.
När jag som utflyttad Västerbottning, tillsammans med min familj besökte föräldrarna i Olofsberg, erfor jag att tältning där passerat bäst före datum. Huset vid Kåge-Jörnsvägen omges av en ständig ström av de ljud som följer i guldrushens spår. Alltifrån in- och utcheckande gruvarbetare med tunga högerfötter, till skytteltrafiken med gråbergskross. Dessa ljud vittnar om liv och rörelse i bygden, men för den nostalgiske tältaren lämnar de mer att önska.
När undertecknad väl funnit sig tillrätta innanför tältduken med den nya tidens tongångar på den tredje dagen, infann sig ett annat ljudfenomen. Strax efter midnatt väcktes jag och övriga familjemedlemmar av synnerligen suspekta ljud. Inledningsvis tänkte jag att musiken kom från någon nödställd trafikant med en bilstereo på trefas, eller från någon stackars berusad semesterfirare som såg de sista semesterdagarna försvinna in i dimman.
Med en tilltagande ilska företog jag en nattlig biltur, för att utröna var avgrundsmusikens kom ifrån.
Iförd blott nattsärken kunde jag slutligen konstatera att musiken kom söderifrån. Något slokörad insåg jag, där i dimman, att min önskan och vädjan om nattro, ej skulle kunna framföras till vederbörande. Det var bara att återgå till tältsängen och fortsätta lida - fram till klockan tre på morgonen.
Har detta oljud funnit grogrund i vår tids värdeförskjutning, där hänsyn och respekt fått stryka på foten för tolerans och acceptans? Vad tjänade det till att jag låg där och önskade flydda tiders återkomst?
Visst finns det guldkorn av visdom i Kjell Höglunds kalkonlåt: ”Man vänjer sig”. Men jag hoppas att denna avgrundsmusik endast förblev en mardröm för undertecknad. Och att nutida människor i min kära hembygd finge njuta av tongångar, på samma frekvens som den tidlösa klassikern: ”Sound of silence.”
Östen Forslund, Romelanda