Allemansrätten är en sedvanerätt som i princip tillåter människor att färdas och övernatta på annans mark. Denna rätt är viktig att värna om.
Bärindustrins affärsidé har inget med allemansrätten att göra. Den utnyttjar kryphål i lagstiftningen och jag menar att den liknar mest stöld och häleri. Vem kan bevisa vems bär som är plockade?
Bär och svamp ingår i ägandet och brukningsrätten. Dessa får säljas av markägaren på samma sätt som träd, genom eget arbete, anställda eller entreprenad och intäkterna beskattas som näringsverksamhet.
Lagstiftningen måste ändras. Då skulle det vara möjligt för markägarna att stoppa bärindustrins ensidiga utnyttjande av allemansrätten genom att i första hand gemensamt bilda stora arealer, som ägare och andelsägare i byagårds- eller samfällighetsföreningar, och överlåta bär- och svamptillgångar till en förening eller bilda ett gemensant bolag eller företag.
Skriv löpande ettårskontrakt med markägare inom viltvårdsområdet eller hela byar, där bär och svamp kan bjudas ut till försäljning, vilket skulle generera inkomster till bygden.
Först då kan man stämma tjuvar och bevisa vems egendom som är olovligt plockad. Kontrakten kan skrivas så att varje markägare bestämmer över sina egna plockningsrätter eller att det gäller vissa regler för ägarna på den totala arealen i föreningen.
Är det inte dags att sluta gömma sig bakom ord som ”utredning” och ”intressekonflikt”?
När ska våra förtroendevalda informera medborgarna om att sedan allemansrätten 1994 blev grundlagsskyddad, får man inte, som jag anser, ta något från skogen utan ägarens tillåtelse, eller visa i lagtext vad som motsäger detta.
Leif Lundmark
Finnträsk