Jag blir arg och upprörd när jag läser om nödropet från Stadsmissionen i Skellefteå på Norrans debattsidan den 7 november. Stadsmissionen har sökt ekonomiskt stöd i en krissituation och få avslag av kommunen.
Stadsmissionens kostnader för insatser till människor i krissituationer har stigit. De som får hjälp och stöd tycks inte ”passa in” eller så har de hamnat utanför det sociala skyddsnätet.
Stadsmissionen går bokstavligen på knä och är nära att ge upp, enligt föreståndaren Magnus Hammega. Trots svårigheterna vill Stadsmissionen fortsätta stå upp för de svaga, glömda gömda, svikna och utsatta grupper med dålig ekonomi.
Stadsmissionen är ett ekumeniskt initiativ från olika kyrkor och samfund som ser behoven. Verksamheten stöds med kollekter från kyrkorna samt av gåvor från enskilda och näringslivet samt ett årligt föreningsbidrag från kommunen.
Gåvor är bra men enbart gåvor räcker inte.
Jag tycker att kommunen ska se Stadsmissionen som en naturlig resurs i uppgiften att hjälpa människor. Socialtjänsten är bra, liksom Solkraft, men det räcker inte alltid till.
I många sammanhang kan en otvungen gemenskap göra underverk, där någon bryr sig om, man blir sedd och hörd, får känna varme, och få en daglig portion varm mat. Det är det som Stadsmissionen kan erbjuda.
På grund av Stadsmissionens dåliga ekonomi är läget akut, personalnedskärningar står för dörren liksom en ofrivillig flytt från sina lokaler med allt vad det innebär av inventariekostnader och höjd hyra.
För att Stadsmissionen ska kunna fortsätta med kontinuitet räcker det inte bara med osäkra gåvomedel. Här behovs bindande ekonomiska åtaganden som ger trygghet och möjlighet till utveckling.
Om Skellefteå kommun värdesätter Stadsmissionens arbete finns, som jag ser det, inget skäl att inte direkt gå in med ett betydande årligt driftsbidrag då Stadsmissionen i mycket tillgodoser socialtjänstens uppgifter.
Martin Forssell, Skellefteå