Plötsligt, efter fyra år, har vår upprörde statsminister börjat svära i radio och tv.
Samtidigt levererade två leende socialdemokrater utan att svära valpropaganda i mitt hem.
”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige.” är budskapet. Det känns just nu nu som en önskelista, utskickad av Löfven redan för fyra år sedan men som sedan blivit bortglömd i någon byrålåda på kansliet för att delas ut idag. Igen.
Men nu ska det alltså ske. För nu är han mycket argare än då.
Skogsbränder ska vattenbombas med svenska flygplan, bilbränder ska släckas och de skyldiga sättas bakom lås och bom, vårdköerna ska bort, i Norrland börjar korna råma som förr i varenda by och skolorna ska varar fulla av flitiga elever och någon enstaka lärare.
Jag vet inte om det finns något parti som har något emot ett starkare och tryggare Sverige.
Men att statsministern börjat svära kan knappast vara ett verksamt medel för att uppnå det målet.
Det tyder på en berättigad oro, nästan desperation, men efter terrorangreppet i Stockholm med ödesdigra konsekvenser men då fanns det enligt honom plötsligt ingen anledning till oro.
Sverige var ju en demokrati, nästan en garanti för allt gott.
Trots detta står han själv plötsligt och är förbannad mitt i demokratins centrum.
Men målet för hans ilska skrattar troligen åt honom, väl medvetna om sitt försprång framför en poliskår, som är hopplöst på efterkälken.
Men i vårdköerna skrattar ingen, inom äldrevården har det blivit obehagligt tyst, och lärare vill ingen bli, eftersom man kan tjäna mycket mer på enklare sätt.
Statsministern borde ha börjat svära för länge sedan.
Det svärs för lite