På kort sikt kan en stängd glesbygdsskola upplevas som en besparing. I alla fall på papperet. Det märks inte minst på nedläggningsivrarnas argument som ofta är ekonomiska. Vi pratar mer sällan om de förluster som en nedläggning kan innebära, både socialt och ekologiskt.
Enligt professor Elin Wihlborg har byaskolor på glesbygden inte minst ett symboliskt värde för bygdens identitet, inte bara för barnen utan för alla som bor där. Sociala fördelar är att barnen får lättare att besöka och ta hem kompisar efter skolan. Närheten till skolan innebär också att fritidsaktiviteter inte påverkas negativt av avstånd eller restider.
Närheten till skolan innebär också en social trygghet inom det lokala samhället. Redan innan förskolan hinner de lokala barnen bekanta sig med skolan, lekparken och skolmiljön. Närheten till skolan gör därför området, och glesbygden, attraktiv för inflyttande barnfamiljer och mer levande för de lokala invånarna.
Om alla motiv ska baseras på kronor och ören måste vi granska påstådda besparingen mer noggrant. Hur ofta räknar politikerna in kostnader för nya behov av skolskjutsar? Hur påverkas miljön av fler transporter? Kommer centrala skolor behöva byggas ut för att rymma nedlagda skolors tidigare elever - och är det en investering eller en kostnad det med?
Och om lärarbrist är ett avgörande motiv finns det många sätt att hantera det. En tillfällig omplacering av en lärare från stan kan ge kommunen tillräcklig tid att rekrytera den personal man behöver - och byaskolan får en chans att leva vidare.
Markku Abrahamsson, Skellefteå