Stridsfordon 90. Arkivbild: Scanpix
De sista åren av min yrkesverksamhet fullgjorde jag som psykolog vid Försvarsmakten i norr. Det personalförsörjningssystem som fungerat sedan början av 1900-talet skulle skrotas och ingen visste vad som skulle komma i stället. Pliktutredningen var mest spekulativ.
Materiel från anno dazumal i mobiliseringsförråd liksom högteknologisk utrustning på avancerade fordon skulle vinna eller försvinna. Tillsammans med pansarofficerare i Boden skulle vi under dessa förhållanden utarbeta ett urvalssystem för stridsvagnspersonal som skulle göra det möjligt att rekrytera de allra bästa och förebygga att soldater skiljdes från påbörjad utbildning till stora kostnader.
Våra stridsvagnssoldater vann flera år i rad från nittiotalet inofficiella VM för stridsvagnar i Schweiz och under allmän beundran från andra nationer. Det dröjde inte länge förrän merparten av de avancerade vagnarna stod i malpåse. Det utgjorde en fingervisning om vad som komma skulle.
I DN 29 juni berättar en artikel följande:
Sverige står nu utan fullständig ubåtsjaktsförmåga. Försvarsmakten har inte en enda kanon. Markstridskrafter som skulle bemanna pansarförband har utbildats i så begränsad omfattning att bara en del kan användas. Utbildningen åldras också och blir inaktuell. Man skickar inte ett otränat lag till VM!
Osökt påminner jag mig situationen vid krigsutbrottet 1939. ”Sveriges beredskap är god” kungjorde Per Albin karskt. Det höll på att sluta illa flera gånger.
Flera pensionerade officerare i överste- och generalsgrad varnade i medierna för den slakt som pågick. Själv skrev jag också under dessa år ett mycket stort antal debattartiklar i frågan. Under tiden inköpte Sverige lätt pansrade hjulfordon för miljarder, lämpliga för skärmytslingar i Asien med gerillasoldater.
Kommer någonsin svenska folket att få veta hur illa försvarsanslagen förvaltats. Själv känner jag sorg och vrede.
Karl-Yngve Åkerström
Sköndal