Foto: Jessica Gow/TT.
Vackert belägen innanför de få öar som utgör Skelleftehamns skärgård med landande av fångst från verksamma fiskare. Rejäl skog och med rykande draken på udden mitt i mot.
Strävsamma par byggde med enkla medel sina drömmar där ute, många gånger med överblivit matreal, men där fanns även ett antal stugor som flyttats när Siporexfabriken var ett måste.
Draken kastade länge sina rykande blickar över Viken med påföljd att marken blev otjänlig och skogen suckade och dog.
Men människorna gav inte upp, och se draken fick nog, vände så att säga kappan efter vinden, blåste liv i det som var dött och allt kom till liv igen.
Udden blev en grönskande oas, som följd av att människorna nysatsade i bättre stugor, drog in vatten och el, kanhända en onödig kostnad, men i linje med tiden.
De kloka med fogden i spetsen såg med välvilja på stugägarnas önskan om ett tryggt arrende och allt verkade gå dem väl i händer.
Så slår åskan ned, klubban i bordet. Bort, bort du sköna sommarvistelse, riv ned vad som byggts med möda och försakelse. Här skall öde land råda.
I dag är udden fortfarande en grönskande oas och med vemod besöks platsen som gav så många sköna tillfällen att hämta kraft för den kommande vinterns grå vardag.
Varför frågar sig vän av ordning? Den som klubbade vet inte, ingen annan heller i den församlingen. Liknöjt låter man skattepengar rinna – till vilken nytta?
Det som anfördes var något mumlande om vindkraft och industrimark, några planer i den vägen har inte sports.
Det hela är överspelat nu, ja, men denna lilla berättelse om en oas ute på Näsudden får ses som en väckarklocka om jättars och dess aptit. Som är omättlig.
Sven Erik Johansson Skelleftehamn
Foto: Ulf Johansson.