Skyddsområdet liknar sabotage
INSÄNDARSVAR
Miljökontoret i Skellefteå besvarade den 30 november min insändare med orden: ”Eftersom det är många intressen som ska avvägas i arbetet med att fastställa ett vattenskyddsområde är det en process som sträcker sig över lång tid. Alla som berörs av skyddsföreskrifterna får möjlighet att yttra sig över dem innan beslut tas.”
Vem har kommit på den befängda idén med vattenskyddsområden? Här har bott folk i hundratals år och druckit vårt underbara vatten utan att man har kallat det vattenskyddsområde. Som om enbart ordet skulle göra vattnet renare.
Här färdas bilar, lastbilar, traktorer och till och med flygplan över dessa områden. Vart ska de ta vägen nu då det blir ett skyddat område? De passerar vårt skyddsområde.
Var ska de som besöker affären parkera? Den är också inom skyddat område.
Jag är fullständigt övertygad om att spill och utsläpp från fordon är lika stora som de eventuella droppar som skulle kunna komma ut vid tankning.
Om vi väntar ett par år till så kommer dagens bensinmack säkerligen att förgifta oss som bor här. Varför går det inte att arbeta som om området vore ett vattenskyddsområde och förse macken med allt tänkbart skydd redan nu?
Vad skulle bli bättre av att vänta ett par år, för ingen skall väl inbilla mig att miljönämnden får avslag på försöket att tvinga oss in i denna skyddszon?
Vad har vi då stackars landsbygdsbor för nytta av allt vi kämpar för? Vi kämpar för att behålla vår affär genom ideellt arbete.
Vi satsar på turism med leder, bastu och servicebyggnad. Vi tror på en framtid som ni verkar göra allt för att sabotera den.
Min avslutande fråga till miljönämnden blir följande:
Vem har ni tänkt skall dricka detta vattenskyddade vatten då all infrastruktur saboterats?
När ingen kan bo kvar kan väl heller ingen dricka vattnet?
Claes-Olav Bohman
Kalvträsk