FOTO: FREDRIK SANDBERG/TT
Föreställ dig att tio intelligenta 20-åringar med studentmössa står framför dig. De ska bli veterinär, kirurg, psykolog, busschaufför, tandläkare, bilmekaniker, elektriker, sotare, högstadielärare och polis. Förväntansfullt ser de på dig, som ska tala om hur de ska gå vidare med sin utbildning.
”Nu får ni jobba själva!” säger du käckt och ger dem en dator var. De ler förtjust, men inte länge.
I den svenska skolan ska eleverna jobba själva. Det påstås vara bättre att kunna ta reda på saker än att kunna.
Med en mobil i handen eller en dator på skrivbordet behöver ingen kunna multiplikationstabellen, Europas huvudstäder eller veta vem Raoul Wallenberg var. Man behöver inte ens komma i tid eller läsa läxor.
Av tio tänkta yrken här ovan finns det bara ett som politiker av olika färg anser sig kunna bättre än yrkesmännen och yrkeskvinnorna, lärarens. Skolan är en tummelplats för politikers låtasaskompetens.
Stefan Löfven kom från verkstadsgolvet och genast han blivit partiledare, uttalade han sig med allvar och pondus om skolan. Det gjorde Göran Persson också. Skolan skulle kommunaliseras.
Men det ingen verkar veta är att i själva begreppet lärare ingår att faktiskt lära ut någonting. Den processen består inte i ”nu får ni jobba själva” och därmed låtsas vara modern och framsynt.
Min antike lärare stod framme vid katedern och berättade om andra världskriget, Strindberg och decimalbråk på ett sådant sätt att ingen kunde undgå att lära sig något, eller åtminstone tillräckligt för att sedan kunna jobba själva.
Att bli beskylld för att vara antik lärare är en komplimang. Det innebär att man var lärare på den tiden då svenska skolan var i världsklass. Dåtidens Pisaundersökningar konstaterade detta, för de testade elevers kunskaper och inte ovanan att reflexmässigt treva efter mobilen eller datorn.
Cogito ergo sum