I den internationella debatten om framtiden blir tillväxten som mål för utvecklingen allt mera ifrågasatt. Samtidens större tänkare lanserar i stället SPI (Social Progress Index) som ett sätt att mäta framsteg i samhällsbygget.
SPI visar hur det är ställt med befolkningens hälsa, trygghet, frihet, jämlika villkor etcetera och ersätter en ensidig beräkning av BNP per capita eller ekonomisk tillväxt i procent.
Väljer man att se samhället och dess utveckling från det perspektivet krävs det att politikerna kommunicerar visioner med väljarna och inte väljer att söka efter enkla och rätt meningslösa mål som till exempel befolkningstillväxt eller en ökning av antal turister i regionen.
Vilka politiker och vilka politiska partier tar sig an uppgiften att utmana väljare och medborgare i ett arbete med att definiera visioner och mål för kommunen, regionen, landet och EU med utgångspunkt från nivåer på SPI?
Ur demokratisk synpunkt vore den processen bra mycket nyttigare för att hålla demokratin levande än den så kallad triangulering som nu pågår och som bygger på den taktiska tesen att inte utmana någon väljare eller väljargrupp.
Vart skulle vi idag ha befunnit oss om inte de politiska företrädarna vågat utmana etablissemanget och tidens sanningar?
Nu står vi närmast inför valet av EU politiker och vem ser någon vision som formulerar en helhet med EU? Och inom kort ska vi välja ledamöter i riksdag, landsting/regioner och kommuner.
Vad ska väljaren bygga sina ställningstaganden på om alternativen ser allt för lika ut.
Om det bara är några mindre skillnader i fråga om budgetposter, liksom marginella skillnader i den politiska ingenjörskonsten, blir medborgarens val allt svårare och den del av väljarkåren som går till valurnorna allt mindre.
Är det den demokratiska och samhälleliga visionen?
Hans-Erik Persson, Burträsk