För ett tiotal är sedan flyttade jag till Skellefteå. Under dessa år har jag haft många anledningar att skryta om Skellefteå när jag träffar människor från andra delar av Sverige och världen. Jag har också fått insikt i hur framgångsrik Skellefteå kommun är inom den offentliga sektorn. Vi ligger i framkant inom många områden.
Med Norran på köksbordet med valresultatet från folkomröstningen om bron funderar jag för första gången på om jag vill bo kvar här. Mina ”med-medborgare” har aktivt motverkat en potential att utveckla stadskärnan och förbättra trafikflödet och därmed vår stad som helhet.
Är det skäl nog att vilja lämna stan? Låt mig jämföra Skellefteå med en stad i södra Sverige.
År 1990 hade Jönköping 76 000 invånare. 20 år senare var invånarantalet 89 000. Stadskärnan har förvandlats från ganska grå och ordinär till ett område som erbjuder en variation av miljöer där allt från kultur, parker, shopping och ett fantastiskt utbud av restauranger och kaféer ryms. Trafiken har flyttats från den inre stadskärnan till en bro (!) över Munksjön.
Den allmänna negativa inställningen till förändringar och utveckling som finns i Skellefteå lever inte upp till de förväntningar jag har på ett samhälle.
Jag mötte samma inställning i cirkusen kring att göra Kaplanskolan till grundskola. Där försökte skolchefen förmedla en vision om Sveriges bästa skola, men istället för att se möjligheter och hjälpa till att nå den visionen så blev det ett massivt motstånd.
Att vi behöver växa som stad för att möta upp framtidens krav är ingen nyhet. Kom igen nu kära med-medborgare – ställ upp för vår stad!
Förändringar kan göra ont men ”tillsammans” är ett ledord som kan skapa stora framgångar i fler områden än hockey.
Våga utvecklas