Arkivbild: Leif Andersson
Med den aktuella utställningen Konst för alla vill Skellefteå Konsthall visa offentliga utsmyckningar gjorda i Skellefteå 2006-2013. Sedan 1962 har enprocentsregeln tillämpats, vilket innebär att en procent av byggnadskostnaderna används till konstnärlig utsmyckning och ska gälla nya monumentala byggnader, större ombyggnader och i de fall byggandet överlåtits på kommunala bolag eller stiftelser.
I Norran 2013-11-07 finns ett inslag om projektet Hållbar Jämställdhet i Skellefteå kommun . ”Jämställdhet får aldrig ses som en ”fråga”. Det är en skyldighet”, säger Christer Sundström, delprojektledare.
Hur ser då fördelningen ut mellan kvinnliga och manliga konstnärer ut sedan enprocentsregeln infördes 1962? År 2011 fanns 153 offentliga konstverk i kommunen. Av dessa var 52, d.v.s. 34 %, gjorda av kvinnor.
Snedfördelningen har pågått under lång tid. Enligt Kulturnämndens protokoll från 2011-10-31 kan man läsa ”Att kulturnämnden anser det historiska misstaget åtgärdat genom att de senaste sju åren tio av elva uppdrag gått till kvinnor”. Men det räcker inte att titta på fördelningen under de senaste åren. Visserligen har det efter 2006 gjorts ansträngningar att rätta till misstagen. Det man kan se i Konsthallens pågående utställning, där 17 offentliga utsmyckningar av 13 kvinnor och 4 män presenteras. Men för att uppnå verklig jämställdhet, måste man gå längre bakåt i tiden. Åtminstone till 1962, då enprocentsregeln infördes. Alltså måste kvinnliga konstnärer prioriteras framför manliga tills dess Hållbar Jämställdhet uppnåtts i Skellefteå kommun. Och det tar naturligtvis tid.
Museum Anna Nordlanders Vänner lämnade 2010 ett förslag till kulturnämnden att utföra en skulptur tillägnad Sara Lidman. Placering utanför Stadsbiblioteket. Föreningen var beredd att i samarbete med kulturnämnden, förutom en grundplåt på 50 000 kr av egna tillgångar, starta en insamling och ett omfattande samarbete med olika intressenter för finansieringen. Insamlingen skulle ha fått stor genomslagskraft. Förslaget gick ut på att en tävling mellan tre kvinnliga konstnärer skulle utlysas.
Kulturnämnden antog förslaget 2011 under förutsättning att likabehandlingsprincipen följdes, d v s att även manliga konstnärer skulle inbjudas. Detta kunde MAN:s vänner inte acceptera, eftersom kommunen ännu inte uppnått Hållbar Jämställdhet i denna fråga. Det ingår dessutom i Museum Anna Nordlanders uppdrag bl a att problematisera och spegla kvinnors position i konsthistorien och vänföreningens ändamål är bl a att att aktivt arbeta för inköp av verk av kvinnliga konstnärer.
”Vi jobbar på att lyfta medvetenheten. Hos alla... Att förändra attityder tar tid” som delprojektledaren för hållbar jämställdhet på skol- och kulturkontoret så riktigt påpekar i Norran. Därför är det en plikt för kulturnämnden att höja sin medvetenhet. Att ställa villkor på MAN:s förslag till skulptur med hänvisning till jämställdhets-planen var fullständigt absurt av ovan nämnda skäl.
Umeå har hyllat Sara Lidman med en konstnärlig utsmyckning, ”Saras tankegång”, en tunnel under järnvägen fylld av bilder, tal och citat ur hennes böcker. Ett fantastiskt och mycket uppmärksammat konstverk. Att Skellefteås kommuns kulturnämnd ändrade MAN:s premisser för ett konstverk i hennes egen hemkommun visar på okunnighet om att jämställdhet i fråga om offentliga konstuppdrag ännu inte uppnåtts.
Här i ”Berättarnas stad” (som egentligen borde heta ”Berättarnas bygd”) borde det vara en självklarhet att på offentlig plats i Skellefteå ge utrymme åt en skulptur i Sara Lidmans anda. Ett uppdrag för en kvinnlig konstnär. Det hade känts fint att kunna presentera ett förslag till en Sara-skulptur i samband med hennes ”90-årsdag”.
Britt Liljekvist, Skellefteå