Arkivbild: TT
För mig är det uppenbart att beslutet att kommunalisera skolan är främsta orsaken till skolans kris, tätt följd av friskolereformen och reformen om det fria skolvalet.
Inte heller lärarkåren går fri från ansvar. Åtminstone inte den del som 1989 lät sig manipuleras av lärarfacken och SKL, Sveriges kommuner och lansting.
Följande behov är uppenbara:
1.Staten bör ha huvudansvaret för skolan!
Kommunerna har haft drygt 20 år på sig att visa att man klarar uppdraget, men man har skändligen misslyckats. I Skellefteå har huvudinriktningen i politiken varit att bryta den särställning som skolan hade före kommunaliseringen. Man har lyckats mer än väl med detta, men har det gynnat skolutvecklingen?
2.Friskolorna bör själva finansiera sin verksamhet!
Att via skolpengen pumpa in miljarder till utbildningsanordnare är inte bara dumt, det är oförsvarligt.
3.Lärarna bör befrias från elevsociala, disciplinära, kurativa och administrativa sysslor!
Lärarnas jobb är att undervisa. Under kommunernas huvudmannaskap har skolan dränerats på stödfunktioner. Lärarna dignar under krav som ingen annan skulle stå ut med.
4.Lärarna måste få fortbildning!
Om vi som nation inte ska hamna på efterkälken måste lärarkåren ha en utbildningsnivå som ligger i framkant.
5.Det behövs ett särskilt lönetillägg till lärare som arbetar i socialt utsatta områden.
Segregationen ökar, inte minst på grund av det fria skolvalet. På sikt måste den utvecklingen stoppas. En bra början kan vara rejäla lönepåslag till lärare som arbetar i socialt utsatta områden.
Mitt förslag kostar förstås, men det andra förslaget på listan ger intäkter och resten bör kunna finansieras genom en gradvis sänkning av jobbskattebidraget.
Folk begriper att en skattefinansierad skola inte kan förbättras genom skattesänkningar.
Lösningsorienterad