Lagförslaget att förbjuda uranbrytning, även som biprodukt, är ett politiskt beslut utan konsekvensanalys inkluderande tolkning av bland annat Euratomfördraget.
Inte heller har EU:s behörighet att agera inom olika områden, senast med stöd av Lissabonfördraget beaktats.
EU har inte någon gemensam lagstiftning för gruvor men EU-kommissionen har förslagsrätt och ett sådant är Råvaruinitiativet, om råvarornas betydelse för samhällsekonomin.
Jag kan inte förstå att förbudet mot uranbrytning, även som biprodukt, är till gagn för vår hälsa och miljö då radio- och kemiskt toxiskt skadliga ämnena inte isoleras, utan det radioaktiva och giftiga avfallet kommer att deponeras och genom åren urlakas. Därmed kan inte miljömålet, att producera obefintligt med avfall uppfyllas.
En gruva kan förorsaka stora skador på miljön om inte skadliga ämnen, som uran, tas tillvara i koncentrerad form utan hamnar i gråbergsupplag, sandmagasin och lakningsbassänger. Den naturliga, ej klyvbara, uranisotopen U-258 som bryts, utgör 99,28 procent av U-isotoperna.
Mätningar i Sverige visar att normala halter av uran är en till fem gram per ton berg.
Som referens på en urangruva kan nämnas Talvivaaragruvan i Finland. Den har ungefär samma medelhalt av uran, 15 ppm (gram/ton), som prospektet för i Norra Kärr utanför Gränna.
Enligt SGU-rapport 2012:21 för kartområdet 27I Tjåmotis, Jokkmokk, framgår att mineraliseringen har ett uranmedelvärde på 39,8 ppm.
Den nya lagen uppges träda i kraft den 1 augusti 2018. Regeringsprövning görs först efter att exploatören ansökt om tillstånd för gruvverksamhet enligt Miljöbalken.
Innan denna tillståndsprövning har exploatören utfört prospekteringsarbeten med stöd av tillstånd för undersökning och bearbetningskoncession.
Regeringen kommer alltså, att bedöma varje ansökan om tillstånd för gruvverksamhet, från fall till fall, vilket gör tillståndsprocessen oförutsebar och rättsosäker.
C-E Simonsbacka, Bureå
...................................
Nej till uran är att smita från vår egen miljönota