Regionfrågan i Sverige har visserligen hamnat utanför dagordningen i den offentliga debatten men är inte inaktuell för den skull.
I Norge har man beslutat om en region- och kommun- reform där inrikespolitiken förstärks på den regionala och kommunala nivån.
När regionfrågan senast diskuterades i Sverige med att bilda s k "storregioner" meddelade centerpartiet sin vilja att medverka med de rödgröna, förutsatt ett utökat regionalt ansvar av decentralisering från statlig nivå till regional nivå.
Regering och riksdag har även nyligen konstaterat att det kan bli aktuellt med att ge 3 till 6 landshövdingar ansvar för att bilda 3 till 6 storregioner för civilförsvaret, vilket sätter fokus återigen på regionfrågan.
Regionreformen har redan varit upp till prövning ett antal gånger senaste decennierna med en ansats att bilda s k "storregioner", enligt förebilder som Skåne och Västra Götaland. De startade som försöksregioner för några årtionden sedan.
Syftet var att sammanföra landsting inom hälsa och sjukvård med ett mindre utökat regionalt politiskt ansvar som ger bättre förutsättningar för funktion och utveckling inom ett större geografiskt och administrativt område.
Den kollektiva trafiken har man som resultat, uttalat och påstått utvecklats till det bättre p g a regionaliseringen.
Regionerna blev sedan under alliansregeringen med Reinfeldt som statsminister permanenta och är de enda "större" regionerna i
Sverige idag utöver de nuvarande små regionerna som i princip bara ändrat namn från landsting till regioner och inte i grunden
förändrat nämnvärt av ansvar och befogenheter.
Idag har Sverige en asymmetrisk struktur inom offentlig sektor med ett lapptäcke av verksamhetsformer som utökas och skapas med tiden till en oöverblickbar, kostsam samt troligen ineffektiv samt kraftlös apparat. Det kan ge intrycket av att det mer handlar om sysselsättning än om nytta och effektivitet.
Dan Hjalmarsson, tidigare generaldirektör för Tillväxtanalys skriver i en nyligen publicerad debattartikel i Dagens samhälle att "Folkvalda ska ta ansvar också för svåra och mindre populära frågor och borde därför genomfört regionreformen".
Han pekar på pensionsfrågan som exempel på hur partierna över blockgränserna enades om en reform.
Däremot backade som bekant politikerna i frågan om storregioner skriver Hjalmarsson och fortsätter "Slutsatsen blev att det politiska etablissemanget svek sitt ansvar.
Av regeringsformen (1974:152) framgår att all offentlig makt utgår från folket. Och att makten ska förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Detta betyder att de folkvalda ska ta ansvar också för svåra frågor, som inte alltid är populära."
Hjalmarsson skriver vidare att "Enligt EU-standard bedrivs den regionala tillväxtpolitiken i tre övergripande områden Norra, Östra och Södra Sverige och åtta delområden. Länet är således inte lägre den naturliga utgångspunkten. "
Hjalmarsson tar även upp i sin artikel den nyligen föreslagna förändringen i organisation av ett totalförsvar innehållande civil- och militärt- försvar vilket jag tror kan vara en vägledande dörröppnare för bildandet av "storregioner" / "storlän".
Hjalmarson skriver "Nu i dagarna konstaterar regeringen - med hänsyn till det globala säkerhetsläget - att landshövdingarna bör ges ett utpekat ansvar för civilförsvaret. Men man konstaterar att länen är för små, så man tänker sig tre till sex regionala områden. "
Det Hjalmarsson inte nämner när han efterlyser partiöverenskommelser över blockgränserna, men som enligt min mening blev tydligt i slutet av processen senast regionfrågan var aktuell och det jag skrev om i en av artiklarna efter att regionfrågan havererade i fråga om att bilda storregioner, nämligen att centerpartiet ställde moderata krav för att medverka med de rödgröna i att genomföra en storregion reform.
Kravet från centerpartiet gällde att decentralisera inrikespolitik från statlig nivå till storregioner. Jag har sedan 10 år tillbaka skrivit om det i artiklar som nu centerpartiet uttalat. De delar då mitt syfte med att genomföra en strukturreform i form av storregioner.
I artiklar har jag nämnt 5 regioner för Sverige som lämplig struktur.
Det finns med andra ord en parlamentarisk möjlighet att genomföra en "storregion reform" i Sverige.
Hjalmarsson nämner även att politikerna måste ta ansvar och våga fatta beslut, t.o.m mot folkets vilja enligt min tolkning.
Det är väl vad Norge nu gör med en "tvingande" reform i storregioner och storkommuner f.o.m år 2020.
I Norge har man därför tillsatt en kommun- och moderniseringsminister Monica Maeland med ansvar för lokal regering och decentraliseringsfrågor, som över tid skall se över vad som skall decentraliseras av statligt ansvar till regional nivå vilket i princip är det jag haft som huvudsyfte med regionfrågan och en regionreform.
Jerry Nilsson, Gällivare