Regionala intressen stoppar för landet viktig mineralbrytning, påpekar skribenten
Kan vi på någons bakgård, i Sverige, få utvinna nödvändiga malmer där de finns?
Om vi i ett välmående Sverige inte är beredda till några egna regionala uppoffringar och att ta ansvar för vår egen miljönota, vem ska vi då utnyttja för att kunna bibehålla vår egen välfärd och genomföra omställningen till ett fossilfritt samhälle?
Av de nationalistiska och regionala protektionistiska strömningar som nu råder i Sverige kan man dra slutsatsen, att miserabla förhållanden i andra länder är ingenting som vi i Sverige ska bry oss om.
Som tydligt framgår av pågående debatter, i bland annat Region Skåne, accepteras inte att undersökningstillstånd för gruvprospektering utfärdas i närmiljön med stöd av svensk lagstiftning.
Då den svenska självbilden är att vi ska vara ett internationellt ledande föredöme är det upprörande att tvingas notera regionala protektionistiska strömningar så tydligt motverkar det självklara faktum att vi för vår egen mineralförsörjning och samhällsomvandling behöver metaller för bland annat elmotorer, bränsleceller, katalysatorer, energi- och batterimetaller, aluminium-, koppar- och stålprodukter samt gödselmedel.
Regionala organ har tidigare inte haft några invändningar mot förlag till förändringar av minerallagstiftningen men kräver nu, när de själva berörs att lagen, att den ska skrotas och riktar anklagelser mot Bergsstaten och bergmästaren, som bara följt gällande lagstiftning för undersökningstillstånd.
Kanske utgår de berörda att dagens cirka en miljon barnarbetare inom gruvindustrin i länder som Eritrea, Somalia, Kongo-Kinshasa Myanmar och Sudanska utnyttjas för att säkerställa vår egen svenska mineralförsörjning?
Ett beviljat undersökningstillstånd och bearbetningskoncession innebär inte alls att mark- och miljödomstolen tillståndsprövning leder till tillstånd för gruvverksamhet. Domstolen gör sin egen bedömning i varje enskilt fall och beaktar även andra riksintressen.
Claes-Erik Simonsbacka, Bureå